Ida Brännström

Idag har vi varit stugan som jag aldrig trodde jag skulle orka fara till..
När vi kom ner på grusvägen så fick jag en riktigt stor klump i magen, jag visste att det var något som fattades. När jag gick upp till trappan och öppnade dörren stod mormors små tofflor där som att hon bara var på någon resa eller något,  det var ingen som kom och mötte mig med världens största leénde och sa välkommen. Det luktade mormor i hela stugan, det gör ont i mig när jag tänker att jag aldrig mer kommer att få se det där leendet och ingen som kommer att krama mig när vi kommer dit och jag kommer nog aldrig att komma till någon som man blir så bra bemött som man blev av henne. Jag tänkte bara att hon var och handlade och skulle komma efter ett tag, men hon kom aldrig.