Nu är älskade Mormor borta. Jag kan höra hennes glada och uppmuntrande humör i huvudet. Jag får ett stort leénde på läpparna då jag tänker på våran tid tillsammans, alla dom åren vi har delat och haft med varandra.
Mormor har legat på sjukhuset lite till och från nu ett tag.
Det började på hennes födelsedag då hon åkte in av att hon hade fått en kraftig lunginflamation och i flera år har haft  diagnosen lungfibros som det heter. Hon bättrade på sig och fick åka hem längtansfull att få komma till stugan för att vila upp sig. Det tar inte många dagar så får hon frossa och blir sjuk igen, hon åker in på samma avdelning dom sätter in syrgas för det räcker inte med det hon hade. Hon blev bättre och längtansfull att fara hem igen, men den här gången med syrgas. Två dagar tar det och hon ligger där igen... och det var sista gången hon var hemma någonsin och det börja rasa neråt.
Hörde jag någon gång att hon klagade? nej det gjorde jag inte. Kanske inte så konstigt efter som att det var tant sol som hon belv kallad eftersom hon var som en sol och spred så mycket kärlek och värme runt sig. Hon klagade aldrig, hon var den som såg allt det dåliga så att det blev bra. Det finns så himla mycket som jag skulle vilja ändra på som jag har dåligsamvetet över.
Dom senaste dagarna har jag varit på sjukhuset varje dag och hållt i handen och hoppats på att det ska vända, men så blev det inte. Varje gång innan jag skulle lämna henne för ett tag så pussade jag hon i pannan och sa att jag älskade henne, och hon svarade alltid jag älskar dig också min fina fialotta. Så jag hoppas att hon vet att jag älskar henne!
 För varje dag som gick blev hon svagare och svagare. Men jag gav inte upp hoppet om att hon skulle bli frisk. Så igår två minuter i 11 så somnade hon in, mamma höll henne i famnen.

Det är som att någon har tagit bort en del av mitt för hon hade ett stor plats där, ett stort tomrum har skapats inom mig och det är inget som kan reparera det förutom mormor. Jag och hon stod varandra nära, jag var oftast hos henne när jag sökte tröst när jag ville ha någon och prata med. Pratade alltid med henne varje dag, men nu kommer hennes röst aldrig mer höras och telefonen kommer att tystna, men i våra minnen så kommer hon alltid finnas!
Jag har inte förstått allt det här ännu, det kommer säkert när livet drar igång igen. Det finns så mycket vi delade, och så mycket hon inte kommer att vara med på. När jag går ut studenten så kommer hon inte finnas där när jag kommer ut ur kyrkan. Fast hon sa till mig att " Jag kommer att stå bakom ett träd och pussa och krama dig fast på mitt egna sett "

Jag hoppas att du tar hand om henne nu morfar, sen får vi se när vi ses nästa gång.

Sov gott älskade Mormor och vår egna tant sol.

9 kommentarer

ellan

28 Jul 2008 00:31

Be strong!

Jag finns alltid här hjärtat!

rebeckali

28 Jul 2008 00:57

jätte fint skrivet & jag beklagar verkligen!

niklas

28 Jul 2008 02:30

:(

sandra

28 Jul 2008 10:05

hon har rätt ida, hon finns bredvid dig & kommer alltid göra.



Jag finns här för dig. Dvd.

J

28 Jul 2008 12:23

älskade vän :( jag beklagar sorgen.. och hon vet mycket väl om att du älskade henne så som hon älskade dig.

p

28 Jul 2008 15:06

tänker på dig jämt! :(

maja

29 Jul 2008 09:55

jag beklagar verkligen ida :( finns här om du vill prata dvd.<3

du vet vem.

29 Jul 2008 12:10

Riktigt tråkigt, men jag vet att du är stark. Du är världens finaste tjej. Kämpa på nu!

f.å

30 Jul 2008 23:39

Du klarar det, du är stark gumman!(L)

Kommentera

Publiceras ej